Känslan att ligga instängd i ett mörkt rum, utan ork, utan en enda positiv tanke är det absolut värsta jag vet, det är min största rädsla som jag får utsättas för alldeles för ofta. Jag förstår inte hur jag ska komma förbi det när jag hamnar i den här destruktiva spiralen. Tiden känns ut att stå still men timmarna går och känslan släpper inte, trycket över bröstet är kvar, ångesten vill inte släppa taget. Det går inte att gråta eller ens känna annat än tomhet, jag blir ett skal och innanför det skalet är det så mycket som snurrar att det inte går att känna någonting alls. Jag kan inte sätta ord på vad jag känner eller upplever, jag kan inte beskriva vad som händer med mig, jag kan inte förklara varför det blir såhär, det bara blir så och jag försöker med all kraft jag har att det ska gå över.

Om jag fick önska mig en enda sak hade det varit att slippa det här, slippa ligga i sån extrem ångest där jag skulle göra vad som helst för att bli av med den. Jag skulle göra vad som helst för att vara "normal", få leva utan min psykiska ohälsa. Det är en sån stor del av mig just nu att jag är rädd att den tar över.

De som aldrig upplevt det jag försöker förklara kan någonsin förstå vad det innebär att ligga med de känslorna jag försöker ta mig igenom just nu.

Min älskade underbara

Hur jag tycker om dig Riva

Nytt år, nya möjligheter... eller nått i den stilen iallafall... Lämnar 2018, som både varit ett piss år och ett toppen år, som typ alla säger om varje år. Tror och hoppas att det här året har mycket att erbjuda, har mycket spännande att se framemot just nu. 

Dock är jag konstant stressad nuförtiden, över exakt allt. Somnar jag inte i tid på kvällen blir jag stressad för då vet jag att jag kommer sova länge nästa dag och bli ännu mer stressad för jag inte hinner med allt jag tänkt. Stressar över skolan, känner att jag inte hinner med och priorierar helt fel. Stressar över vad jag ska göra med mitt liv, ska jag bo kvar i Överkalix? flytta? vart ska jag isånafall flytta? vad ska jag jobba med? vad vill jag jobba med? STRESS!! Har sån lust att packa väskan och försinna några månader, sopa alla bekymmer under mattan och ta tag i dem senare (helst aldrig)... Men så kan man ju inte heller göra, eller?

Usch vad gnällig jag är idag. Har en sån där pissäckeldag, surar åt allt, allt är fel, alla är fel... Vill bara stänga in mig och sitta i min ensamhet tills jag är glad igen, haha...

19 november och vi har ännu ingen snö, börjar bli less det eviga mörkret. Vi har dock haft några få tillfällen de senaste veckorna som solen faktiskt har visat sig. Det gäller att passa på att vara ute medan den är framme. Jag mår så himla mycket bättre efter en promenad med hundarna under dagen, får ny energi till att fortsätta plugga. När vi promenerar när ljuset försvunnit blir jag bara slöare. 

Jag har precis skrivit klart mina två redovisningar till morgondagens seminarie. Som vanligt är jag ute i absolut sista minuten och kommer säkert vara tvungen att läsa allt innantill men bättre det än att inte redovisa något alls, eller hur?! Direkt jag gjort den där redovisningen måste jag nöta fysiologi och anatomi för nästa vecka är det tenta. Jag är så sjukt nervös men samtidigt är det många som inte klarar den tentan första gången och det kommer fler tillfällen att skriva. 

Igår var Frida, jag och hundarna och körde efter skogsvägar. Vi var säkert ute tre timmar, körde lite fel och skrämde upp varandra så långt att vi inte ens tordes stanna för att släppa ut hundarna, vi inbillade oss att det bodde styckmördare och våldtäktsmän i varje hus vi körde förbi. Men det var ändå mys, vi lyssnade på bra musik och diskuterade om livets bekymmer. Frida har varit i Lule från fredag till söndag, vi hade alltså inte träffats på två dagar (men ändå talat i telefon ca 25 gånger under de två dagarna) trots det har vi så himla mycket att tala om, det bara maler på. Jag får dock lite separationsångest när hon ska och se på en lägenhet imorgon (som seriöst ligger 100 meter från min, ser den liksom från fönstret). Tragisk människa man är, haha...

I morgon har äntligen Kingstreet bokningsdag, hoppas och ber att jag får tid till att göra det jag tänkt på så himla länge! Sparat pengar till tatueringar väldigt länge nu så förhoppningsvis smäller jag upp en del roliga grejer under våren. Tar dock emot lite grann för jag älskar att ha massa sparade pengar, det är generna ;) (ni som vet, ni vet).

Kvällen bilden är tagen fick jag höra att Frida ser äldre ut än mig, hon var inte ens 19 då. Jag är liksom 21 och får höra att jag inte ens ser myndig ut, är det bra eller dåligt??!?! Sårad och konstig blev jag iallafall.

För drygt fem år sedan började jag få panikattacker. Till en början var det väldigt sällan och inte så stora attacker men efter ett tag blev det oftare och sedan hamnade jag i en utmattningsdepression och fick även socialfobi, det här var alltså nån gång under andra året på gymnasiet. Jag fick springa hos BUP och sen vuxenpsykiatrin med jämna mellanrum, de ville ge mig mer och mer medicin, älta på om samma saker på varenda möte som bara gav mig mer oro. Jag mådde alltid sämre efter ett möte än vad jag gjorde före. Efter nästan två år av konstant tjorv med en psykiatrisk vård som mer liknar ett skämt kom jag tillslut ur depressionen och blev av med socialfobin. Det var dock inte tack vare den hjälp jag fick! Jag valde att tvärt sluta med alla mediciner och inte höra av mig till psykiatrin, till en början var det värre än någonsin, alla som känner mig vet att jag har och alltid har haft humörsvängningar med det här var nått utöver det normala. Jag kunde sitta och gråta i ett hörn, tillslut bara skrika rakt ut för jag hade så ont inom mig, jag kunde inte kontrollera alla tankar. Andra sekunden kunde jag vara så himla elak medan i tredje sekunden kunde jag vara helt normal. Det här pågick i flera månader, jag isolerade mig mer än vanligt men tillslut kom jag över det.

Än idag, flera år senare har jag fortfarande problem med mina panikattacker. De kan komma mitt i allt, från ingenstans men de kan även komma på grund av olika situationer eller saker som triggar igång. Jag kan till exempel inte dricka nocco för då får jag ligga i ångest, helt sjukt egentligen att en dricka kan trigga så mycket. Jag kan inte vara ensam för länge, jag måste få ha någon att tala med eller bara umgås med annars börjar tankarna komma. Jag kan inte festa för min bakfylleångest är nått utöver det normala, jag ligger i sån panikångest flera dagar efteråt, ibland är det värre och ibland bättre. Det kan även komma mitt i allt när jag kör bil, är och handlar, hälsar på kompisar osv. Det värsta är att jag inte förstår mig på ångesten. Folk runt i kring mig frågar gång på gång varför jag har ångest, vad jag ligger och tänker på men det går inte att svara på. Oftast finns det ingen naturlig förklaring, när den där tryckande känslan i bröstet har satt sig är det omöjligt att bli av med den. Allt snurrar, jag kan inte andas, det svartnar, jag kvävs. Alla dåliga tankar jag kan komma på om mig själv eller vad jag gjort bara ekar i huvudet och det går inte att tystna. Det känns som att jag är på väg att dö, jag kommer dö!

Jag vet egentligen inte varför jag skriver ut det här som är så personligt och privat för mig. Egentligen borde det inte vara sån tabu med psykisk ohälsa. Det är så himla många som lider av det men ingen talar om det. Jag skäms inte över att jag mått och mår dåligt ibland, det handlar inte om att jag är svagare än någon annan, snarare tvärtom. Det handlar heller inte om att jag vill ha uppmärksamhet eller att folk ska tycka synd om mig, jag tycker inte synd om mig själv. Det enda jag vill är att folk ska våga prata om att man mår dåligt för det blir lättare då.

Redan andra november, hur sjukt?! Snart måste man ju börja julpynta, köpa julklappar och hitta den där omtalade julkänslan (spyr)... Idag har jag en sjukt dålig dag! Känner mig extremt irriterad på allt och alla, vill ropa och skrika, skälla ut någon och bara få vara sur tills det går över. Dessutom är det nå fel med mig (mer än i vanliga fall), är på väg att svimma hela tiden... Det svartnar för ögonen och jag är måste hålla i mig i något för att inte ramla ihop. Åkte till HC för att ta prover osv men de kunde inte hitta något så jag hoppas att det går över snart! 

Har hunnit träna en snabbis med Riva. Hon är fortfarande i lite obalans efter löpet, vi har fått backa en hel del men det kommer väl så småningom. Inomhuslokalen är äntligen öppen igen så nu ska vi träna som bara den så att nästa års mål blir uppfyllda. Tjurar fortfarande lite över att Rivas löp kom väldigt olägligt så vi inte hann med LD Startklass i år... Men till våren så!

Nu måste jag väl egentligen fortsätta läsa anatomi och fysiologi även fast jag vill kasta boken åt helvete! Jag pluggar seriöst vareviga dag, vardagar och helger men jag hinner inte med... Blir fan galen! Vill bara få klara tentan så jag aldrig mer behöver se i den där boken!

MVH en sjukt positiv och glad Matilda... eller?!?!

Början på ännu en vecka, veckorna går så himla fort nu. Mitt liv snurrar på som ett hamsterhjul, plugg, aktivera hundar, umgås med familj/vänner, sova. Känns både bra och dåligt, jag behöver iallafall aldrig fundera över vad jag ska hitta på. Jag har äntligen jobbat färdigt min uppsägningstid och det känns så himla skönt! Jag kan nu lägga all fokus på skolan vilket behövs under den här kursen. Hade innevecka förra veckan så var i Skellefteå tisdag - fredag. Hade praktiska prov som jag klarade galant vilket känns sjukt skönt! Hade även två dagar fältstudier då jag fick gå med en sjuksköterska på ett ålderdomshem för dementa. Hann vara med om extremt mycket under de två dagarna, hade jättebra handledare som bjöd på mycket skratt och intressanta resonemang. 

Jag har fått två inneboende här hemma, Frida och Cleo har flyttat in vilket både jag och hundarna tycker är väldigt trevligt. Tur att jag har en stor säng så vi får plats med alla hundar och oss själva. Frida har börjat jobba för fullt på både ICA och Nilles så jag passar på att plugga när hon är borta, har ingen studiero alls när hon är hemma, det slutar alltid med att vi lägger oss i sängen och ser Hells Kitchen. Älskar att ha min syster som bästa vän, vi brukar diskutera hur skönt det är att ha familjen så tajt som vi har. Relationen blir på ett helt annat sätt än med kompisar. Blir vi irriterade på varann kan vi ventilera och ropa på varann lite med efter några minuter har det gått över. Vi kan umgås utan att tala, det är okej att sitta i varsin divan och skrolla i telefonen nån timme. Men det absolut bästa är ändå att vi kan säga exakt allt åt varann, ingen dömer den andra hur sjukt det än är. Det blir helt enkelt inte lika stelt och påtvingat. 

Rörigt och konstigt formulerat, hur bloggar man ens? Läser folk ens bloggar nåmer? 

Ny vecka, nya uppgifter, typ nått sånt... Jag har jobbat i helgen och fått alldeles för lite sömn. När jag både jobbar och har saker att göra i skolan så blir jag så jäkla stressad så det är omöjligt att sova när jag kommer hem på morgonen. Igår låg jag och försökte sova hur länge som helst så tillslut gav jag upp, gick på långpromenad, tände ljus på graven, åkte och såg brödernas hockeymatch som slutade 3-3 och åt middag i Storb. När jag väl kom i säng igår kväll efter att ha varit vaken ca 30 timmar däckade jag på en gång! Sovit som en sten i 12 timmar. Som tur är har jag sagt upp mig och har bara en jobbnatt kvar nästa söndag. Kommer bli lite tajt ekonomiskt med endast CSN men hellre det än att vara konstant stressad och inte kunna sova. Tänkte först att jag skulle klara av att göra båda iallafall ett halvår medan vi ändå inte har någon praktik men började känna av flera symptom från innan jag fick en utmatningsdepression under gymnasiet och dit ska vi inte igen!

Nu sitter jag framför datorn med en kopp te, hundarna har fått vara och springa av sig och jag ska fortsätta läsa om nervsystemet.

Tjejerna mina från morgonens tur.