Tisdag idag, onsdag imorron vilket betyder att svenska nationella drar igång. Imorron klockan åtta har vi första delen av svenska nationella vilket är skrivdelen. Vi ska skriva en utredande text utifrån häftet vi fått. Skrivtiden är fyra timmar och jag känner redan nu att jag kommer få damp efter 30 minuter. Aldrig att jag klarar av att koncentrera mig så länge... Men iallafall så betyder de att vi är ett steg närmare STUDENTEN!

Jag har försökt undvika att plugga flera timmar nu. Har sökt runt som en galning på olika hotell i New York och även i Storbrittanien eftersom jag och J planerar in en resa. Vi hade tänkt först fara till Storbrittanien några dagar och självklart åka på Harry Potter world som har varit en dröm för mig sen jag fick reda på att de fanns. Fatta att gå runt där, helt sinnessjukt ju. Och sen flyga vidare till NEW YOOORK. Våran plan är att fira nyår där men vi får se hur de blir med den saken. Så taggad! 

Nä nu måste jag plugga om jag nånsin vill gå ut skolan, 52 dagar kvar...

Att gå gymnasium har alltid varit en självklarhet för mig eftersom jag hoppas och drömmer och ett jobb med bra lön så jag har pengar till att resa och se nya saker. Jag visste självklart att det skulle bli tungt att gå en högskoleförberedande linje, ingen praktik och inte heller några praktiska ämnen, bara plugg, plugg och lite mer plugg. Men jag har alltid varit bra i skolan, inte utmärkande så jag har fått A i alla ämnen men jag har alltid legat lite över medel. Så jag tänkte ju självklart att det här ska jag väl ändå klara, och de gjorde jag gallant första året. Jag hade godkänt i varenda ämne och var rätt nöjd med min insats trots att jag har en tendens att lägga liiiite för höga krav på mig själv. Det var inte så att jag hade A i alla ämnen då heller med jag var som sagt lite över medel. Jag kommer ihåg att jag tyckte det var ett väldigt stressigt år med mycket nytt, speciellt det nya tänket som skiljde sig från högstadiet, det var inte lika lätt att få högre betyg som innan. Men den stressen jag kände i ettan är ingenting från hur jag känner nu. Jag hade aldrig i hela mitt liv ens kunnat anan att det skulle kännas såhär. Jag är stressad dygnet runt, alla dagar i veckan. Det spelar ingen roll om det är lördag kväll eller måndag morron, jag är alltid stressad. Stressen påverkar mig så mycket att jag inte klarar av att somna på nätterna vilket leder till ännu mer stress. MEN om det ändå vore så väl att jag bara var stressad..

Förutom all den här stressen med skolan så går jag även runt med depression, panikångest och socialfobi vilket försvårar allt ytterligare några steg. Jag känner mig ledsen utan anledning, ibland är det värre och ibland bättre. Jag klarar inte av att gå till skolan alla dagar i veckan. Jag får ofta panikattacker när jag är i skolan, börjar svettas, hjärtat slår fortare, mår illa och vill gråta vilket gör att jag ofta far hem i samband med det. Sen är jag ju som alla andra människor, man undviker smärta, vilket leder till att jag hellre stannar hemma när jag känner att det är en sämre dag då det mest troligt kommer bli så. Och detta leder ju självklart till sämre närvaro, jag hinner inte riktigt med i alla skolarbeten och jag missar väldigt mycket. 

Men nu är vi på sista sträckan innan målet, om mindre än två månader tar jag studenten. Jag har lovat mig själv att kriga igenom det och klara skolan så jag har möjlighet att läsa vidare när jag känner mig redo för det, jag tänker klara det! För efter den 10 juni tänker jag inte känna samma stress och press nåmer, jag kommer kunna slappna av och faktiskt göra någonting annat än tänka på skolan. Jag kommer flytta ihop med min pojkvän och få jobba ännu mer på det jobb som jag älskar.