Jag har snart levt 18 år på jorden, under alla dessa 18 år har jag lärt mig väldigt mycket. Jag har lärt mig allt från att gå till att hitta mig själv. Jag har gått ut grundskolan, börjat gymnasiet och tagit konfirmationen. Jag har en egen hund. Jag bor själv. Men jag har även gjort oändligt med misstag och hamnat i tusentals jobbiga situationer. Jag har tappat fotfästet och hamnat i återvändsgränder. Jag har valt fel saker i livet. Jag har förlorat vänner och hittat nya. Dock ångrar jag inte en enda sak under mina snart 18 år. Allt jag gjort och varit med om har lett mig till just där jag står idag. Jag har haft många vänner och familj under hela den här tiden som känner mig bättre än jag själv gör ibland, som jag älskar över hela mitt hjärta. Det enda jag inte haft i mitt liv är en riktig pappa. Jag har inget minne där jag har nån pappa som tycker om mig, kramar mig eller säger att jag är duktig. Jag har ingen pappa som varit med mig genom alla saker jag nämnt ovan. Jag har aldrig känt mig älskad av en pappa. I över 17 år av mitt liv har jag desperat försökt få en pappa att älska mig, se mig och bry sig. Jag har gjort allt möjligt för att försöka få den uppmärksamheten jag behövt och behöver av en pappa. 

Jag är nu 17 år, 10 månader och 20 dagar och jag skiter fullständigt i den där pappan. Jag har äntligen släppt det och känner för första gången nånsin att jag inte alls behöver försöka något mer. Vill han inte så vill han inte. Jag har fått nog av att tänka vad det är för fel på mig som inte kan få ha en pappa som älskar mig. Jag är jag och ingen ska få mig att ifrågasätta mig själv. Efter att försöka leta under alla dessa år vad det är för fel på mig har jag nu valt att se det tvärtom, det är inte mig det är fel på, utan på dig.