Var ett tag sen nu, har flertalet gånger försökt skriva någonting här men kommer liksom ingen vart, vi får se om jag kommer lägga ut dehär eller om det också bara blir massa svammel där jag inte ens själv förstår vad jag skriver.

Funderar vad som hänt i mitt liv de halvåret jag helt varit borta härifrån... Egentligen har det väl hänt hundra grejer och det har gått upp och ner som bara den men försöker att inte älta de nåmer, det är som det är liksom... Oj vad jag ljög där, jag älskar ju att älta exakt allt, plåga mig lite mer än nödvändigt, man är ju störd, på riktigt. 

Har just nu nedräkning tills jag slutar på mitt nuvarande sommarschema (dagtid), jag tycker verkligen inte om att ha schema, speciellt inte dagtid. Är en sån som hellre tar pass vecka för vecka, då kan jag styra livet mycket enklare. Just nu kan jag inte göra så mycket för jag har den där stressen att jag jobbar och det går inte att göra nått åt det, väljer jag istället själv när och hur jag ska jobba så kan jag psykjobba två veckor och sedan vara helledig en vecka, myyycket bättre. Kommer ju aldrig klara av att ha fastjobb, usch vad tråkigt. 

Över till något helt annat så har jag anmält Riva till tävling. Efter en piss sommar/pissommar (är det ett eller två ord?! Försökte googla men de förstod inte riktigt vad jag menade) så får vi äntligen tävla till hösten. Först skadade hon ryggen och fick äta smärtstillande med 28 dagars karenstid och när den karenstiden var över så började hon precis att löpa, bra tajming Rivisen! Men nu jävlar är löpet snart över och vi har hela hösten till att tävla! Dock har vi typ tusen grader varmt just nu så blir inte så mycket träning, blir inte mycket gjort med hundarna öht för det är alldeles för varmt, simma är det enda de orkar med. Märker dock att Riva är rätt understimulerad just nu, hon kan simma hur länge och mycket som helst trots att hon är helt slut, får liksom tvinga henne upp på land igen. Ösa däremot hon håller sig mycket hellre på land, för henne räcker det att doppa tassarna och äta lite lerbotten.

Nä inte fan vet jag om jag har nåmer att upplysa värden om, ring om ni undrar nå eller nå, fast nä ring inte jag hatar att tala i telefon. Man är ju bara 22 år och tvingar liksom fortfarande mamsen att låtsas vara jag och ringa jobbiga samtal, störd? troligtvis!

Önskar man kunde glida genom livet med samma inställning som Lue har här. Usch vad jag är bitter och gnälling men det har väl alla redan förstått?!