Idag har Riva fått en ny titel, LD Startklass Min Uniqa Full Rulle. Vi har på tre starter fixat tre förstapris, inte dåligt om du frågar mig. Min älskade hund levererar varenda gång, hennes "will to please" är verkligen någonting speciellt, en av hennes många egenskaper jag gillar allra bäst.

Vi har tävlat på hemmaplan ikväll, jag var så nervös hela eftermiddagen så jag tillslut trodde att jag skulle spy. Hemmaplan är skönt på ett sätt, man slipper färdas, man vet exakt hur planen ser ut, Riva känner till planen osvosv men jag har en sån sjuk prestationsångest och på hemmaplan känner alla till en. Jag verkligen älskar stödet och peppen man får men det gör mig samtidigt ännu nervösare, det måste gå bra, alla måste se att jag (vi) är bra. Jag vet inners inne att jag är duktig och att Riva kommer leverera, vi är trygg i det. Jag menar Riva gör exakt rätt trotts att matte är så nervös att hon skakar, bara det är helt otroligt!

Nu har vi nya mål, nya planer att sikta mot. Drömmen är att jag ska hinna tävla klass 1 innan den här hösten är över men det är som sagt drömmen. Det är ett stort hopp från startklass till klass 1 men man ska aldrig säga aldrig! Nästa helg ska vi gå brukslydnadkurs, tänk skulle vi hinna med en spårappell innan året är slut... Där har vi dock mycket att jobba på i spåret. Riva spårar väldigt fint, ibland lite för hetsigt men det är jag som är problemet, jag måste lära mig att lita på min hund. Hon hittar betydligt bättre än jag. Kanske jag måste sluta gå ut mina egna spår, så att jag istället inte vet hur de går..?

Ni två är verkligen meningen med livet, så mycket mer än bara husdjur, älskar dessa hundar mer än jag någonsin i ord kan förklara.

När man har en sån där jävligt bra dag, vaknar pigg, får sig nya fransar, lydnadspasset går sjukt bra, man får till några snygga selfies dagen går helt enkelt vägen men plötsligt så tvärvänder det, allt blir piss och man sätter sig i bilen och kör 200 medans man bara skriker. Exakt en sån dag var det idag. Men jag är inte bitter nejnej....

Har absolut ingenting att skriva, mitt liv ser ut som vanligt, jobbjobbjobb, hundar, dålig sömn, rastlöshet, konstant slut ström i telefonen och en hel jävla massa celsius. Men snart mina vänner händer det något sinnessjukt kul! Var en tjej och såg på min lägenhet ikväll och hon vill ha den och kan ta den så fort jag har flyttat ut. Har lite blandade känslor angående att lämna min lägenhet, jag älskar den samtidigt som jag hatar den. Dock slår det nya boendet lägenheten med hästlängder, så jag längtar!!!

   Dessa två är meningen med livet, vad hade jag gjort utan er?!

Har upptäckt att jag endast skriver någonting under nätterna. Kanske för att jag ändå inte kan sova dock har jag toksovit inatt! Efter tre dygn med sammanlagt fem och en halv timmes sömn så fick jag tillslut sova ut, ordentligt. Känner att jag är lite mer människa nu än tidigare. När jag har mina svackor i måendet kan jag varken sova eller äta, så efter nästan tio timmars sömn känner jag att den här svackan kanske börjar vara över, hoppas!

I söndags fick jag en sån där sinnessjuk impuls, jag skulle ha svart hår och det var jävlart NU. Då var det bara sätta sig i bilen, köra till Kalix, köpa hårfärg, lösa impulsen. Färga håret svart kan vara en av de bättre sakerna jag gjort på ett tag, helvete så snyggt det blev! Känner liksom varför har jag inte gjort det här tidigare?! Dessutom beställde jag precis hårförlängning för tretusen (oooppss?!) så nu jävlar blir Matilda snygg! 

Jag är en sån som flyr från allt, flyr från ensamhet, flyr från för mycket ansvar, flyr från press och flyr från mina känslor. Det finns ett ställe jag alltid flyr till när allt blir för mycket. Det här stället har blivit min frizon, jag åker dit när allt blir för mycket och jag behöver vara själv en stund, när jag behöver tänka och samla mig, när jag behöver gråta, när jag behöver ny energi. Det här stället betyder väldigt mycket för mig, det har många gånger räddat mig, hjälpt mig. Jag har endast berättat om stället och vad det betyder för mig till två personer, till två personer i förtroende, jag har bara tagit dit två personer. 

Idag behövde jag mitt egna ställe men idag förstördes det stället för mig, jag kommer inte längre åka dit för att tänka, gråta eller vara ifred. Du förstörde det för mig. Tack. Tack som fan.

Det har varit ett par riktigt pissiga dagar nu. Har haft värre panikångest än på länge, väldigt länge och det har liksom vägrat släppa. Vet inte vad som är felet men ändå vet jag, konstigt men ja... Bryter ihop totalt mellan varven och sen är det bättre några timmar tills jag slår rakt in i väggen igen, nä usch fy blä, hatar ångest!

Ibland (ofta) får jag för mig saker, kan vara allt från att jag ska flytta, byta jobb, resa utomlands, gå en utbildning eller starta eget företag. När jag får för mig alla dessa sjuka saker går jag all fucking in, går liksom så långt att jag söker lägenhet i den staden jag får för mig att bo, lämnar in ansöka till massa jobb, googlar upp lediga lokaler till mitt framtida företag, planerar in resor när och vart jag ska stanna på min tripp osvosv. Min fix idé nu är att utbilda mig till att kunna hålla i olika lydnadskurser och utbilda mig till hundfysioterapeut, öppna eget hunddagis och liksom leva på mitt största intresse. Själva grejen känns ju ändå rätt logisk och bra, de skulle ju kunna göras, är väl minst 4 år bort MEN de skulle gå. Grejen med alla mina såna här impulsidéer är att de försvinner efter en tid, ibland några dagar, ibland några veckor, så frågan är ju om jag ens vill de egentligen... Har gjort så himla mycket korkat och sjukt när de styr över mig, allt från hoppa av utbildningar, förstöra relationer, allmänt varit egoistisk, korkad och framförallt elak... Jag får även för mig saker jag ska ändra på mig själv, var till exempel vegan typ ett år på grund av en fix idé, såg någon dokumentär på Netflix och då var det liksom kört för mig, inte fan ville jag bli vegan egentligen men min lilla hjärna sa åt mig att det ska du visst vara. Usch man är ju lite störd, eller kanske egentligen jävligt vilsen?!

Men iallafall! Nog om de nu! Idag, eller igår klockan är ju över 00, så fyllde min yngsta lillebror år, 12 jävla år?! På riktigt vad händer?! Han var ju nyss pytteliten och söt, nu kör han liksom moped, kan köra bil, hänger med kompisar hela tiden och bara allmänt är så himla stor, snart tonåring... Får ju ännu mer åldersnoja när jag tänker på hur gamla mina bröder blivit... Har dock en jävla tur att de fortfarande tycker att deras syster är ganska cool och rolig att hänga med, får vara glad så länge de håller i sig, för jag är fan svår att bli av med!

Idag/igår har jag även hunnit med ett sinnessjukt bra träningspass med hundarna. Riva har haft en ordentlig vila från allt tränande då hon är i löpet, hon blir så himla trög, asså på riktigt det är helt sjukt! Men nu gick det riktigt bra, för båda hundarna. Riva och Ösa är väldigt olika när det gäller träning, Riva är alltid kontaktsökande och bara väntar på nästa uppgift, hon skulle göra vad som helst för att göra rätt, ett ordentligt jävla "will to please" och jag älskar det! Ösa är mer självständig och vi behöver jobba på kontaktkontaktkontakt dock är Ösas självständighet absolut inget dåligt, jag måste bara lära mig hitta balansen för att kunna utnyttja den till max. Det är en riktig utmaning för mig att kunna träna upp Ösa eftersom jag inte är van vid hur hon är, jag får lära mig så himla mycket! Jag vet ju liksom nu hur Riva fungerar och vad jag behöver göra för att nå våra mål och låta hennes självförtroende växa. Asså jag älskar verkligen hundträning! Vet inte vad jag hade gjort om jag inte fick hålla på med det...

Asså på riktigt är inte dehär det absolut sötaste du någonsin sett?! Blir så glad av att bara se på dem, älskade djur!

Var ett tag sen nu, har flertalet gånger försökt skriva någonting här men kommer liksom ingen vart, vi får se om jag kommer lägga ut dehär eller om det också bara blir massa svammel där jag inte ens själv förstår vad jag skriver.

Funderar vad som hänt i mitt liv de halvåret jag helt varit borta härifrån... Egentligen har det väl hänt hundra grejer och det har gått upp och ner som bara den men försöker att inte älta de nåmer, det är som det är liksom... Oj vad jag ljög där, jag älskar ju att älta exakt allt, plåga mig lite mer än nödvändigt, man är ju störd, på riktigt. 

Har just nu nedräkning tills jag slutar på mitt nuvarande sommarschema (dagtid), jag tycker verkligen inte om att ha schema, speciellt inte dagtid. Är en sån som hellre tar pass vecka för vecka, då kan jag styra livet mycket enklare. Just nu kan jag inte göra så mycket för jag har den där stressen att jag jobbar och det går inte att göra nått åt det, väljer jag istället själv när och hur jag ska jobba så kan jag psykjobba två veckor och sedan vara helledig en vecka, myyycket bättre. Kommer ju aldrig klara av att ha fastjobb, usch vad tråkigt. 

Över till något helt annat så har jag anmält Riva till tävling. Efter en piss sommar/pissommar (är det ett eller två ord?! Försökte googla men de förstod inte riktigt vad jag menade) så får vi äntligen tävla till hösten. Först skadade hon ryggen och fick äta smärtstillande med 28 dagars karenstid och när den karenstiden var över så började hon precis att löpa, bra tajming Rivisen! Men nu jävlar är löpet snart över och vi har hela hösten till att tävla! Dock har vi typ tusen grader varmt just nu så blir inte så mycket träning, blir inte mycket gjort med hundarna öht för det är alldeles för varmt, simma är det enda de orkar med. Märker dock att Riva är rätt understimulerad just nu, hon kan simma hur länge och mycket som helst trots att hon är helt slut, får liksom tvinga henne upp på land igen. Ösa däremot hon håller sig mycket hellre på land, för henne räcker det att doppa tassarna och äta lite lerbotten.

Nä inte fan vet jag om jag har nåmer att upplysa värden om, ring om ni undrar nå eller nå, fast nä ring inte jag hatar att tala i telefon. Man är ju bara 22 år och tvingar liksom fortfarande mamsen att låtsas vara jag och ringa jobbiga samtal, störd? troligtvis!

Önskar man kunde glida genom livet med samma inställning som Lue har här. Usch vad jag är bitter och gnälling men det har väl alla redan förstått?!