"Hoppet är det sista som överger människan" 

Hoppet är det enda jag har kvar nu. Jag lever på hoppet. Om det släcks, släcks jag. Du var allt och utan "allt" finns inget kvar. Jag är en tom varelse som ständigt letar efter det som saknas. Försöker få en mening med mitt liv igen. Jag försöker och försöker men får ingen respons. I slutändan ligger jag ändå ensam i mitt mörka rum medans tårarna rinner nerför mina kinder. Om jag kunde skulle jag ta bort alla mina känslor för dig men jag kan inte. Om jag kunde skulle jag omvandla min kärlek till hat. Om jag bara kunde glömma bort de senaste tre åren, som du gjort. 

Hur helar man sig efter en sån här sorg? Hur ska jag någonsin kunna vara lycklig igen? När ska jag sluta tänka på dig? När ska jag sluta älska dig?

Nu har vi gått en bit in på årets sportlov. Har hunnit med massa skoj. Firade Lina i Svartbyns byastuga på lördag. Hade sjukt roligt. På söndagen hjälpte Emma och jag henne att städa. Golven var helt gladdiga av alla spilda drinkar, svartsträckade av skor och dessutom låg de massa hårstrån och annat äckel där. Men eftersom Lina och hennes mamma hade hunnit städa endel när vi kom dit så gick det ganska fort. Vi hann även med lite bakismat på Köket. Igår for vi ut med skotrarna en sväng. Först upp på Brännaberget och sedan vidare till Lappberget. Hann med en ordentlig fastkörning på vägen hem. Fick lämna skotern till Henrik kom hem och fick upp den på två sekunder. Killar är tydligen bättre än tjejer....eller? Senare på kvällen for jag till Jock och sov över där till idag. Hade lite kvalitetstid med mommo

De är väl vad som har hänt i korthet hittills. Ska verkligen försöka ta vara på det här lovet för sen blir det några veckor skolan innan nästa.

Fina Lina

Gud så jag älskar dig fredag! Dessutom har vi en vecka lov framför oss, kärlek. Av ren tur fick jag sluta tidigt idag. Har varit hos moster nån timma och försöker nu städa rummet, går dock inte så bra. Ikväll blir det nog en sväng förbi ug och sedan till Lina för att göra en tårta, slinga hennes hår och surra. Dessutom har presenterna som vi ska ge henne kommit så då ska hon få dem idag, hoppas verkligen att hon gillar dem ;) Dock har inte mina jeans kommit så jag får ha nå andra... Jag får skylla mig själv eftersom jag beställde dem på måndag men trodde faktiskt att de skulle hinna komma.

Nu måste jag ta tag i städningen, rasta hunden och sedan bege mig mot Bränna!

Idag bestämde jag mig att jag måste tillbaka på skolan. Har inte varit en hel skolvecka på fem-sex veckor. Illailla... Det märks verkligen, ligger efter i alla ämnen men ändå gör jag inget åt det. När ska jag orka ta tag i skolan? När ska jag orka ta tag i mitt liv?

Äntligen har tröjan jag beställt kommit. Jag har inte ännu hunnit pröva den men förhoppningsvis ska den passa. Är lite orolig att inte byxorna ska hinna komma till imorgon. Om de nu är så att de inte kommer så har jag en reservplan. Emma ska till Lule imorgon så jag får skicka pengar med henne så kan hon köpa mig ett par jeans. Skor ska jag få låna av Lina. Som för övrigt fyller år idag!!! Arton hela år! Grattisgrattisgrattis så din stora dag! 

Helgen närmar sig med stor steg. På lördag hade vi (jag, Emma och Amanda) planerat att äta middag och fixa oss hos mig innan vi åker till Svartbyn. Familjen ska till Jock för att köra skoter och äta middag, så hundarna stannar hemma med mig. Dessutom jobbar jag på lördag så lär bli en ganska stressig dag. Men som man säger Cash is king. Behöver alla pengar jag kan få just nu. Vill förnya min garderob och sommaren närmar sig och då är det alltid bra att ha pengar.

Skolavslutningen i nian.

Klockan är tio. Huset är alldeles tyst, alla ligger på sina rum. Och jag är ensam, helt ensam. Det är nu tankarna smyger sig på. De är nu jag får mig själv att gråta. Det är nu jag känner mig värdelös, ångrar allt och vill få det ogjort. Jag kan inte göra någonting åt saken. Bara se det sakta försvinna och glömmas bort. Spelar ingen roll hur mycket jag gråter, jag är ändå lika ledsen. Spelar ingen roll hur mycket jag tänker, jag blir ändå inte klockare och fattar absolut ingenting. 

Jag får jämnt och ständigt samma fråga; Hur mår du nu?? Varje gång har jag samma svar; Bra... Men det är långt ifrån vad jag egentligen känner. Jag mår inte bra någonstans. Jag ser ingenting som är bra nåmera. Jag vet inte hur det ska kunna vara "bra" igen.

Jag vill inte ha det såhär nåmera. Ja, jag vet att det inte är jag som bestämmer men om jag fick bestämma skulle det inte se ut såhära. Om jag bara fick visa dig, visa dig att det faktiskt visst kan fungera. Om du bara lyssnade på mig, lyssnade på vad jag har att säga. Om jag bara fick förklara, förklara att det kommer vara annorlunda nu. Om du bara gav mig en chans, en enda...