Åhh gud har hänt så himla mycket som jag inte ännu har kunna smälta!

På Lördag hade vi match och spelade för helvetes bra! Men vi foulade alldeles för mycket i slutet vilket resulterade till straffkast för det andra laget och då gick dom i ledning. Så bra som vi spelade andra och tredje perioden har vi nog aldrig spelat! Är väldigt stolt!

Igår hade vi träning, det var ingen vanlig träning. Vi fick ett besked som jag inte får in i huvudet. Jag kan bara inte förstå det. Jag satt fastfrusen med basketbollen framför ansiktet, lyssnade inte nåmera kunde inte tänka kunde inte förstå. Det var bara overkligt. Efter några minuter hade budskapet kommit in genom mina öron jag kände tår efter tår rinna ner för mina bara kinder. Det är inte sant! Jag vill inte veta nåmera! Jag såg mig omkring och nästan alla satt och snyftade med rödsprängda ögon. Det är den sorligaste stunden på väldigt länge! Jag kommer aldrig mer höra dem ropa efter oss: INGA BALLONGER! DOM HÖR HEMMA PÅ BARN KALAS! VAR INT SOM NÅ HAAAM!! Eller deras snälla värmande ord som lyft mitt självförtroende massor av steg! Och fått mig att äntligen förstå att jag kan och att jag är duktig. De finns ju såklart kvar i våra liv men de saknas så starkt från en stor del av iallafall mig, jag behöver dem dära! De är riktiga! Därför är det så himla synd att oskyldiga människor ska få gå för något sånt här, att de ska förlora. De här tre matcher vi har kvar kommer vi vinna, vinna för er! Jag tänker spela mitt allra bästa för jag ska spela för er! Ni som lärt mig precis allt jag kan.

Jag älskar er!