Känslan att ligga instängd i ett mörkt rum, utan ork, utan en enda positiv tanke är det absolut värsta jag vet, det är min största rädsla som jag får utsättas för alldeles för ofta. Jag förstår inte hur jag ska komma förbi det när jag hamnar i den här destruktiva spiralen. Tiden känns ut att stå still men timmarna går och känslan släpper inte, trycket över bröstet är kvar, ångesten vill inte släppa taget. Det går inte att gråta eller ens känna annat än tomhet, jag blir ett skal och innanför det skalet är det så mycket som snurrar att det inte går att känna någonting alls. Jag kan inte sätta ord på vad jag känner eller upplever, jag kan inte beskriva vad som händer med mig, jag kan inte förklara varför det blir såhär, det bara blir så och jag försöker med all kraft jag har att det ska gå över.

Om jag fick önska mig en enda sak hade det varit att slippa det här, slippa ligga i sån extrem ångest där jag skulle göra vad som helst för att bli av med den. Jag skulle göra vad som helst för att vara "normal", få leva utan min psykiska ohälsa. Det är en sån stor del av mig just nu att jag är rädd att den tar över.

De som aldrig upplevt det jag försöker förklara kan någonsin förstå vad det innebär att ligga med de känslorna jag försöker ta mig igenom just nu.